Artiklar om skolan

Höghöjdsbana,hajk och datorspel- allt på engelska!

Eldsjälen Astrid Petersson möter mig utanför den stora matsalen på Breviks gård i ett lätt duggregn.

För tredje året i rad anordnas här Englexilägret, ett läger för dyslektiska ungdomar med engelska i fokus. Det anordnas av Östergötlands länsavdelning av Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn men är öppet för ungdomar från hela Sverige. Besök deras hemsida!

 Det är tyst och lugnt, och jag undrar var alla barn och ungdomar håller hus.
– Vi bor i ”villan” berättar Astrid och visar mig vägen till ett rött tvåvåningshus.

På årets läger deltar 31 barn och ungdomar. De kommer från hela Sverige, från Ystad i söder till Sundsvall i norr. Det är fem ”lägermorsor/farsor” som tillsammans med ungdomsledare från Breviks gård tar hand om verksamheten. Deltagarna är indelade i tre grupper: de som ska börja 7: an, 8: an resp. 9: an. På schemat ingår en timmes engelskträning på dator förutom mängder av aktiviteter där all kommunikation sker på engelska,.
– Dom ska ”bada” i engelska, men naturligtvis tar vi all säkerhetsinformation även på svenska, berättar MarieLouise Nellborg-Arnell, som är en av ”lägermorsorna”.
Många aktiviteter går ut på att stärka deltagarnas självförtroende, som kan vara dåligt då de dagligen kämpar med sitt funktionshinder.

När vi kommer in i ”villan” slås jag av att alla skor står snyggt och prydligt i hallen. (Jag visste inte att ungdomar hade den förmågan!) I ett rum sitter nio deltagare vid datorer, och det råder total koncentration på det arbete som utförs. Astrid går runt och hjälper till med tekniken. När man klarat en nivå på datorprogrammet hjälper hon till att uppgradera till nästa. Programmet, Lexion, är helt anpassat till engelska, och de har fått hjälp av en pedagog att hitta det. Det är gruppen med dem som ska börja 7: an som arbetar med datorerna. En flicka som går i skola i Bryssel får hjälp att komma upp en nivå, och Astrid konstaterar att hon kommit väldigt långt!
– Man märker stor skillnad under veckan, berättar Astrid. De som i början inte vågar prata engelska har då kommit igång. Man märker också skillnad bland dem som varit med flera gånger, de törs mer.  Målet är att de ska klara av att bli godkända i engelska i 9: an så att de kan söka till gymnasiet, fortsätter hon.

Första dygnet på lägret är föräldrar till deltagarna med och sover över. De får då en föräldrautbildning, som i år var en föreläsning om dyslexi. Men det handlar mycket om att låta föräldrar mötas och delge varandra tips på hjälpmedel och utbyta erfarenheter av att ha barn med dyslexi och vilka rättigheter man har.
– Det varierar väldigt mellan olika skolor och kommuner hur det fungerar. Bra hjälp handlar mycket om en bra lärare och en bra rektor, säger Astrid. En del får egen dator men får inte ta med den hem.
 Precis så var det för Astrids dotter Hanna. Hon fick en dator men var tvungen att lämna in den i lärarrummet vid skoldagens slut. Det innebar att hon aldrig kunde göra färdigt sina arbeten hemma. Hanna upplevde det så krångligt att hon struntade i att använda den.

Plötsligt rasslar det till i dörren på ”villan”, och den äldsta gruppen börjar droppa in. De har varit på hajk över natten och paddlat kanot, badat, fiskat och sovit i vindskydd. De är blöta efter att ha vaknat upp i ett hällande regn runt femtiden, men de ser alla lyckliga ut och berättar glatt om hur blöta de blev. En av dem som varit på hajk är Hanna Petersson, min guide Astrids dotter.  Jag frågar vad som är bäst med Englexi.
– Det roligaste är att träffa andra dyslektiker och känna gemenskap, säger Hanna som är med för tredje året. Jag har VG i engelska, och det beror både på Englexi och att jag har en bra lärare, fortsätter hon. Hon är blöt och trött men ser ändå pigg och glad ut.  Astrid visar mig var de äldsta deltagarna bor, de som ska börja 9: an, och då känner jag plötsligt igen sättet att ta av sig skor.

 Vi går ner till höghöjdsbanan, där de som ska börja 8: an klänger bland trädtopparna. De uppmuntrar varandra, och en kille berättar ivrigt att han inte vågade gå på en av banans delar men att han åkte linbanan. Ledarna pratar engelska med deltagarna men ger säkerhetsinstruktioner på svenska. En flicka – Sonja – klättrar som en spindel i ett nät, och en ledare sjunger en ”Sonjasång”. Stämningen är på topp trots att molnen hänger tunga över Brevik.

Men det är inte bara lek på Englexilägret på Brevik. Varje förmiddag ska det städas i alla utrymmen.
– Vissa har inte sett en toalettborste, säger Astrid och skrattar.
De beslagtar också alla mobiltelefoner, och man har ”telefontider”. Men föräldrar kan alltid nå Astrid på jourtelefonen. Varje kväll är det gemensamma aktiviteter med de andra ”lägren” som är på Brevik, och klockan 22.00 är det ”nedvarvningshalvtimme”. Klockan 23.00 ska det vara släckt och tyst på hela Brevik. Jag frågar Hanna om det är tyst och släckt klockan 23.00.
– Nästan, säger hon och skrattar, men vi är ganska trötta efter alla aktiviteter.

Det är en härlig stämning på Englexi! De eldsjälar jag träffat; Astrid, MarieLouise, Annelie och syskonen Per och Anna, visar stort engagemang för de här ungdomarna. För dem som nästa år är för gamla för att delta finns ett seniorläger på Brevik, där hälften av deltagarna kommer från engelskspråkiga länder, något som Joel som nu ska börja nian säger att han ska vara med på. När jag frågar Astrid om det blir fler läger svarar hon snabbt:
– Absolut kör vi nästa år! Men vi måste hitta ideella krafter bland föräldrar för att det ska gå.
 
Jag lämnar Brevik och Englexi med en liten känsla av avundsjuka! Jag vill också vara på läger, sjunga sånger vid lägerelden, skrika av skräck i höghöjdsbanan, fnissa i mörkret efter klockan 23.00 och bli en baddare på engelska!

Tillbaka