Varför blir det så här?
Skolan debatteras ständigt och är av intresse för de flesta. Lärarnas professionalitet vad gäller deras möjlighet att lära ut eller stimulera lärandet hos eleverna ifrågasätts och förväntas förändras. Ordning och reda har blivit en devis som blivit aktuell inom politiken. Lärarutbildningen har under de senaste åren utvärderats och kritiserat. Något måste helt enkelt göras, hörs röster, både från höger och vänster. Alla verkar vara överens om att skolan är i kris. Vissa ger en mörk bild, andra lite mer ljusgrå. Det finns trots allt mycket som är bra. En viss procent av eleverna trivs inte, andra får inte godkänt i kärnämnena, och de elever som är ambitiösa känner sig bortglömda.
Det finns många frågor att debattera inom skolvärlden och lärarutbildningen. Vad vill vi att eleverna skall lära sig? Hur skall lärarna vara? Vilka svar vi får beror i hög utsträckning på vilka värderingar vi har; vilken samhälls-, människo- och framför allt kunskapssyn vi har.
Förändringar som trots allt sker är marginella. Skolan och dess tradition lever kvar och präglar praktiken. Men frågan kvarstår - Varför blir det så här, dvs. att många elever tappar lusten att lära. Är det lärarnas fel, lärarutbildningens, statens eller är det själva organiseringen av skolan? Många frågor uppstår och genererar många svar. Vilka är de rätta?

Jag vill genom denna artikel och min blogg genom kortare inlägg framöver, väcka frågor, som genererar olika svar som man kan diskutera kring. De flesta av oss har synpunkter på hur skolan skall organiseras, vad eleverna skall lära sig, men diskussionen stannar många gånger av, inte minst i media. I skolans värld har vi ständigt diskussioner kring dessa frågor. Kan avstannandet bero på att det utanför skolan finns alltför många påståenden om skolan som inte öppnar upp för vidare diskussion? Påståenden som bygger på värderingar? För visst, frågan om hur skolan skall vara är i de flesta fall baserad på olika värderingar, även inom skolan. Men här finns läroplanen som det styrdokument som vi alla måste uppfylla. Därför blir våra egna värderingar satta i bakgrunden, men självklart påverkar de våra tolkningar.

Dåtid - eleven minns
De flesta av oss har erfarenhet av en egen skoltid, som troligen präglar vårt sätt att betrakta skola och speciellt hur vi ser på hur en lärare skall vara. När jag gick i skolan ville jag bli forskare, vilket jag sedermera blev. Men någon tanke på att bli lärare hade jag aldrig, men något som jag också blev. Lärare kändes ouppnåeliga då jag gick i låg- och mellanstadiet. Det var först på högstadiet som lärarna blev mer som alla andra. Jag liksom många andra såg lärarna som några därborta eller däruppe.

På hösten 1960, sex år gammal, gick jag för första gången in i en skolsal. Jag hade längtat ett helt år, suttit utanför skolbyggnaden under den snöfria årstiden med en bok som var tummad och läst. Jag hade t.o.m. strukit under vissa stycken. Långt senare såg jag att boken varit uppochner och understrykningarna var ovanför texten istället för under den. För, jag kunde inte läsa då … men ville lära mig. Mina föräldrar tyckte jag skulle vänta, eftersom de hade erfarenhet av att kunna läsa första året och att detta då kändes helt meningslöst för dem. - Det är bättre att du lär dig tillsammans med de andra, var deras argument. Det var nog vissheten om att få lära mig läsa som fick mig att längta dit. Jag kommer så väl ihåg hur text ser ut när man inte kan se att den bildar ord och innebörder. Det var inte som att i vuxen ålder läsa ett annat språk. Det var något annat, som tecken, en kod som skulle översättas. Och snabbt lärde jag mig läsa gjorde jag genom små lappar i fack i en folder som gick att vika ihop.

Det var första dagen i skolan. Jag gick dit ensam, hittade ju redan. Klassrummet var fullt av barn med förväntansfulla blickar och föräldrar som visste vad allt handlade om. Fröken Rabe var mörkhårig, söt och mycket snäll. Hon pratade med oss, och min skoltid började. Nästa läsår var det en annan lärare som undervisade oss. Henne kommer jag inte ihåg. I mellanstadiet fick vi en utskällning första dagen av vår lärare som vi skulle ha i tre år. Hon sa till oss redan från början vad som skulle gälla och hon verkade redan veta vilka vi var – olydiga barn som skulle veta hut! Hon började varje förmaning med – Ni skall inte tro att ni skall kunna …. ! Henne blev jag rädd för, så rädd att det svartnade för ögonen så fort hon kom nära mig. Lågstadiets fina tid för oss alla låg bakom oss.

Lusten att lära försvann med tiden, dvs. lusten att lära det vi skulle lära. Men något lärde vi oss även i ämnena, men så här långt efteråt kan jag ändå säga att det jag minns var att jag lärde mig att min plats i skolan var förutbestämd, stilla och tyst, att jag skulle lära mig lyda och veta vem som bestämde.

Jag förstod ganska snart att det inte var jag som bestämde, men jag försökte senare i tonåren … Vad jag lärde mig av ämnena kommer jag inte ihåg. Det jag kommer ihåg är hur vi blev behandlade och hur fröken på mellanstadiet såg ut och rörde sig, samt min egen rädsla. Kommer även ihåg att vi tvingades vara ute om det inte var mer än 20 grader kallt och att vi inte fick lämna mat. Vi tvingades sitta hela frukostrasten över t.ex. en tallrik spenatsoppa, trots att vi satt och grät över den. Om vi inte hade turen att bli befriade då föräldrarna fick veta. Så var min skoltid ända tills jag kom upp i högstadiet… då försökte jag bestämma själv, men insåg ganska snart att det inte gick där heller.
Visst lärde jag mig något om ämnena. Frågan är bara varför jag inte minns vad eller varför det inte känns viktigt att ta upp. Varför är det inte det jag mest av allt minns, utan hur jag kände mig inför lärarna och de regler som fanns.

Nutid - läraren observerar
Jag vill göra ett stort hopp tidsmässigt till min första tid som lärarutbildare vid Lärarhögskolan i Stockholm. Bakom mig hade jag en fritidspedagogutbildning, studier i pedagogik vid Stockholms universitet och var doktorand, när jag började undervisa lärarstudenter och studenter på magisterprogrammet.

Under åren 2001-2002 fick ungefär 250 av mina studenter som jag hade i olika grupper under dessa år teckna sin egen och därefter gruppvis teckna deras kollektiva livshistoria. De fick på ett pappersark lägga in årtal som varit viktiga för dem på en tidsaxel och kort skriva ner vad som hände. Denna övning hade till syfte att få studenterna att få grepp om rötterna till det liv de lever idag, samt att få insikt om att varje tid präglar människor på ett likartat sätt. Jag hade studenter födda under 50-, 60-, 70-, och 80-talet.
Det som var slående när jag gick igenom studenternas respektive livshistoria var att alla prickade för när de började skolan och när de slutade. Men ingen prickade för något årtal som var viktigt för dem under själva skoltiden. Inte ens något som hände utanför skolan. Vi hade en diskussion kring detta och några hävdade att det troligen berodde på att skoltiden är obligatorisk. Eftersom det var en övningsuppgift kunde jag inte gå vidare i forskningssyfte, men jag har många gånger efteråt funderat över varför det blir på det här sättet. Varför prickar vi inte för något årtal under själva skoltiden. Viktigt att börja och att sluta skolan, men inte viktigt att gå i den? Min invändning var att även om den är obligatorisk, bör den väl ändå upplevas som viktig och inte bara något man går igenom. Vi försökte hitta svaren, men fann inga, OM vi inte skulle döma ut hela skolsystemet vilket ingen av oss kunde göra. För det finns mycket som är bra med skolan, kom vi fram till. Och vissa saker är nödvändiga inslag, som t.ex. förmedlandet av den kultur och samhälle eleverna skall bli verksamma i.

Andra osystematiskt observationer utförda på nätet om åsikter som människor har om lärare vill jag också nämna. De visar i hög grad på vad många minns från sin skoltid. Det handlar ofta om lärare. Många ger uttryck i forum för att lärare är oprofessionella, opedagogiska, dåliga och elaka. Är det och har det verkligen varit så? Är så många som hälften av lärarna elaka, hårda och tvingande? Eller är det bara så vi minns det, därför att vi kände oss maktlösa, kände att det var andra som bestämde? Var min lärare på mellanstadiet en elak person, ville hon oss inte alls väl. Jag vill inte alls tro att det var så! Lärare utgår från läroplanen och frihetsgraderna är inte så många som man skulle kunna tro. Lärarens makt i klassrummet är styrt av många faktorer som hon inte har någon egentlig kontroll över. Man kan tycka sig se att det är läraren som bestämmer, men frågan är om hon verkligen gör det. Makten finns i den relation som lärare/elev-rollen skapar. En relation i vilken läraruppdraget finns med som viktig del.

Det finns inte en enda pedagogisk inriktning, inte en enda undervisningsmetod eller ett enda förhållningssätt eller en modell för hur lärare skall vara. Det finns flera och den filosofi som ligger bakom den förklarar vad man vill med den. Vad man vill att eleverna skall lära sig? Hur skolans ämnen skall organiseras. Vilka ämnen som är viktigast och vilka som inte är det. Framför allt finns det inte någon universell lösning på problemet med varför eleverna inte lär sig det vi vill att de skall kunna.
Vi tror kanske att det finns en universell lösning troligen för att läroplanerna oftast baserar sig på värderingar som harmonierar med en speciell filosofi. Något som sen styr i hög grad den undervisning som i praktiken organiseras.

Varje tid har sin lärarkår
Läraryrket är inte statiskt. Det utvecklas hela tiden och oftast med tiden, även om kanske traditionen i skolan är fast förankrad i skolvärlden. Läraryrkets professionalitet har blivit alltmer viktigt.
Om vi går längre tillbaka i tiden än min egen skoltid, kan vi finna att lärarna i folkskolan hade en enklare uppgift än vad dagens och morgondagens lärare har. Då handlade det om uppfostran i hög grad och om att ett bestämt lärostoff skulle läras ut. Pedagogiken var enkel och densamma med små variationer. Man hade en tro att människor fungerade ungefär på samma sätt. Eleverna betraktades mer som en enhetlig grupp än som enskilda individer. Man hade en uppfattning om att man kunde forma elever i en viss riktning. Därefter nyanserades bilden på eleven och individen i största allmänhet. Med ökad kunskap om hur individer fungerar och speciellt barn förändrades också lärarens roll. Och i dagens läge är det samhället och den snabba utvecklingen från enhetlighet till mångfald som format synen på lärarrollen inom utbildningssammanhang. Dock lever en äldre traditionell syn på läraren kvar. Från en tid då det förekom modellinlärning. Läraren skulle föregå med gott exempel och vara på ett på förhand givet sätt.

Inom dagens lärarutbildning formas studenterna i en annan riktning. Som lärarutbildare har jag till uppgift att stödja och stimulera studentens egen utveckling till att bli den lärare som passar ihop med den personlighet som hon har. Förutom den viktiga uppgiften läraren har, att uppfylla läroplanens samt fokusera på lärarens professionella objekt, dvs. lärandet i sig. Det allmänna utbildningsområdet (AUO) som alla studenter inom den nya lärarutbildningen som organiserades år 2001 får gå igenom har till syfte att skapa en gemensam kunskapsbas. Om den inte finns är det svårt för lärare att kommunicera med varandra, samt att godtycklighet blir framträdande.

Eftersom samhället utvecklats till att innehålla mångfald, inte enbart gällande kulturer utan även gällande kunskapsstoff i största allmänhet, är det viktigt att läraren får tillgång till olika verktyg som hon kan tillämpa i syfte att nå kunskap om de speciella situationer hon ställs inför. Som lärarutbildare är jag många gånger frestad att säga - Gör så här, så löser det sig. Men mitt uppdrag, samt kunskap om att det inte är så enkel förhindrar mig från att falla för den frestelsen. Det kan naturligtvis uppfattas som att man lämnar allt åt sitt öde, men i själva verket öppnar man upp för många lösningar istället för en som kanske endast fungerar i speciella situationer. Dagens lärare eller skall vi hellre säga morgondagens lärare, får bl.a. lära sig att reflektera, problematisera och undersöka det som uppstår och att se på lärandet som situerat. De får också lära sig att det finns många olika lärandeteorier och att dessa många gånger samverkar med varandra under ett och samma undervisningstillfälle. Medvetenheten om detta lägger en god grund för ett lärarskap som i en större utsträckning än tidigare tillgodoser den enskilda individens egna förutsättningar, än som tidigare utgå från att alla tar till sig lärdomar på samma sätt.

Framtid - Ändring av fokus
Vad som mer har skett inom t.ex. didaktiken är ett skifte av fokus från att fråga Hur man skall lägga upp sin undervisning i syfte att få elever att lära sig ett speciellt ämne till frågan om Vad det innebär för eleven och den vuxna individen att kunna ett speciellt ämne. Denna förändring av fokus bidrar till att Hur-frågan får en helt annan innebörd och att om man fokuserar på den först, så förlorar man kunskap om den innebörd Vad-frågan har. Ett exempel är t.ex. matematik. Man kan lätt se att planeringen på undervisningen blir annorlunda om man ställer frågan: Vad innebär det för en individ att kunna matematik? än frågan: Hur lägger jag upp undervisningen för att eleverna skall lära sig matematik?

Jag ställer t.ex. frågan Vad innebär det att vara student inom lärarutbildningen? Vad innebär det att bli och vara lärare? Min undervisning blir annorlunda än om jag börjar i Hur-frågan - Hur skall jag lägga upp undervisningen så att studenterna lär sig att bli lärare? Att ställa vad innebörden av något är bidrar till ett närmande av individens egen upplevda verklighet.

Utrymmet i denna första artikel tillåter inte ett utvecklande av det jag i korthet har tagit upp, men jag kommer kontinuerligt att göra det i min blogg. Min ambition är inte att förändra den bild av lärare som läsaren har. Min ambition är först och främst att dela med mig av mina egna kunskaper, erfarenheter och om innebörden i de styrdokument som präglar en lärarkandidats väg till läraryrket och verksamma lärares vardag i syfte att läsaren får en ökad inblick i vad detta innebär.

Slutgiltiga svar?
Några slutgiltiga svar kommer jag inte ge, därför att jag inte har dem. Svar finns, men inga slutgiltiga. Det finns endast möjliga förklaringar. Och varför det är så kommer jag också att ta upp i blogginlägg framöver, men sluta detta blogginlägg med några påståenden - Det finns inte ett enda möjligt och slutgiltigt svar. Verkligheten som vi uppfattar den är mångfaldig, eleverna har olika förutsättningar, lärarna har olika personligheter, situationerna är aldrig identiskt lika varandra osv. Hur skolan är organiserad och hur vi ser på lärande inom skolan är ett val utbildningspolitiken har gjort. Det är inte en universell sanning.

Intressant att diskutera är

Vem skall skolan vara till för?
Vad skall man lära sig i skolan?
Varför tappar eleverlust att lära och inte ser skolan som viktig? Är det som mina studenter trodde, att det är för att skolan är obligatorisk. Är det för att skolans organisation inte är i överensstämmelse med tiden.
Ger vi eleverna för lite att säga till om?

- Monika Ringborg
______________________________________

Litteratur:
Carlgren & Marton, 2001, Lärare av i morgon, Lärarförbundet
Colnerud & Granström, 2004, Respekt för läraryrket, Om lärares yrkesspråk och yrkesetik, Stockholm, HLS Förlag AB
Lpo94
Ödman, Per-Johan, 1995, Kontrasternas spel, Stockholm, Wahlström & Widstrand

Tillbaka

Logga in
Användarnamn	Lösenord

Kom ihåg mig