När jag gick på högstadiet byggde de om den delen av skolan där klasserna sju till nio gick. När det var klart hade de satt in Whiteboardtavlor i alla klassrum. Den dagen då vi skulle sluta för jullovet, jag minns tyvärr inte vilken av årskurserna det var, skulle vi i klassen leka en lek. Klassen skulle delas upp i två lag som skulle skrivas upp på tavlan, den nya whiteboardtavlan. Under hela terminen hade jag tittat på när andra skrev på den så nu ville jag prova. Ingen hade någonting emot att jag skrev. När jag stod så nära tavlan och de andra talade om vad jag skulle skriva, gärna fort, blev det fel för jag lyckades inte stava alla namnen rätt.

När jag idag tänker tillbaka på min skoltid är den fylld av sådana här små incidenter som för de andra i klassen på sin höjd är skrattretande små episoder om de ens minns vad som hände. För mig är det en del av vem jag är. I år är det tio år sedan jag gick ut högstadiet och flyttade till gymnasiet. Jag minns allt för väl hur min tid i grundskolan såg ut. Den tiden är någonting som för alltid kommer att vara ett bultande sår, som aldrig riktigt kommer att läka. Var tionde år kommer det att rivas upp och minnena kommer att återvända förhoppningsvis allt svagare för varje gång.

När jag var fem år gick jag mitt första år på lekis. Jag skulle träna min motorik och mitt tal för det hade bland annat min logoped sagt. Ingen sa ett ord om dyslexi då. Jag blev utskickad i hallen mitt i fruktstunden för att sätta på mig mina ytterkläder. Det ingen av fröknarna tycktes tänka på, eller bry sig om, var att jag missade sagan som de läste. Eftersom jag skulle träna min motorik tog det längre tid att exempelvis knäppa knappar. Om ett barn tog längre tid på sig för att sätta på ytterkläderna fick alla andra barn och föräldrar vänta, vilket de givetvis inte hade tid med. Därför hände det nästan varje dag att jag fick gå före för att bli klar i tid. Mitt andra år på lekis gick bättre eftersom jag hade börjat på ett nytt lekis med nya fröknar i ett nytt samhälle. Problemet var att jag nu var utbölingen som ingen förstod sig på.

När jag började i skolan var jag en tuff sjuåring som tystnade. Mamma hade problem eftersom jag inte pratade om skolan eller ens gav henne lapparna därifrån. Jag hatade att gå i skolan men inte att lära mig saker. Jag var alltid bland de sämsta och långsammaste och det var alltid någonting som var fel. Det var jag som glömde läxboken och det var jag som inte rabblade multiplikationstabellerna. Dessutom var jag den som de drev med, ett skolexempel på mobbad dyslektiker.

När jag gick i fjärde klass började min mamma att ana oråd eftersom jag inte lärde mig att läsa och stava och skriva kunde jag egentligen inte, de andra eleverna gjorde ju det. Mamma började här tjata och fråga om det faktum som var men blev alltid lugnad med ”alla barn är olika, de har olika mognadsgrad” och så vidare. Jag gick år efter år i grundskolan utan att mycket hände.
Lärarna skällde, bråkade, försökte och gav upp. Jag har fått utskällningar för att jag inte gjort läxan trots att jag bevisligen suttit timmar med mamma och tragglat. Jag har blivit ignorerad så till den milda grad att min kompis kunde skriva åt mig utan att läraren brydde sig. Jag har fått höra hånfulla kommentarer som att jag har varit jätteduktig på provet för jag har fått hälften av poängen, sagt högt och tydligt inför hela klassen.

Det ska sägas till skolans försvar att de har försökt att hjälpa mig flera gånger. Hjälpen var alltid densamma. Först fick jag tillsammans med ”bråkstakarna” gå iväg med en extra lärare för att träna stavning, skrivning, läsning och andra saker några timmar i veckan. Jättebra tyckte både jag och mina föräldrar men ack vad vi bedrog oss för det slutade alltid på samma sätt. Vi i den lilla gruppen gick ett antal veckor och sedan kom det ett prov för att se om det hade skett någon förbättring. När provet var rättat så visst hade det skett förbättringar för jag låg hästlängder före de andra och där jag varit när jag började i gruppen. Bra tyckte lärarna och skickade tillbaka mig till den vanliga undervisningen. Då var problemet löst, för den här gången men terminen efteråt så var det likadant igen. Så höll det på termin efter termin och ingenting hände egentligen förutom att min självbild blev allt svartare.

Under hela tiden tjatade mamma om att allt inte stod rätt till, men ingen tog henne på allvar. Redan i tredje klass hade mamma hört ordet dyslexi men var maktlös eftersom skolpersonalen inte ville höra på det örat, varför vet jag inte än idag. När jag gick i sjunde klass tröttnande min mor och tog saken i egna händer. Hon ringde till skolpsykologen och bad henne göra en utredning. Det här var i mitten av 1990-talet när skolan var fattig och drogs med ständiga nedskärningar. Den skolan jag gick på hade ingen egen skolpsykolog utan flera skolor skulle samsas om en enda. Med andra ord var det lite av en bedrift att få en riktig dyslexiutredning gjord. Mamma lyckades!!! Skolpsykologen gjorde en grundlig utredning med ett antal olika test bland annat intelligenstest, lästest, skrivtest och många fler. Som du säkert redan räknat ut kom skolpsykologen fram till att jag hade dyslexi.
Jag och mina föräldrar var i det här läget precis som alla andra, naivt lyckliga för att en diagnos var ställd och nu skulle nog allt lösa sig. Den naiva tanken blev vi snabbt urtagna. Om det hade varit trassel och problem innan så slutade det inte med en diagnos, tvärt om. Nu hade vi ett papper där det stod: ”Erika har dyslexi.” Det stod inte ”Ni är skyldiga att hjälpa henne eftersom det står så i skollagen.”

Jag fick hjälp mest beroende på att skolan hade en lärare som utbildade sig inom Wittingmetoden. Jag började med Wittingmetoden i nionde klass vilket ställde till problem. Om man ska följa metoden till punkt och pricka ska man inte läsa eller skriva. Det var det jag gjorde vilket inte alla lärare riktigt var med på. Det konstiga är att jag lyckades ta mig igenom nian med bra betyg.

Efter det kom gymnasiet, en ny stad med nya lärare och nya krav; skrämmande. Jag ville gå medieprogrammet men alla skakade på huvudet åt det. En dyslektiker på en utbildning som handlar så mycket om text, det kan inte vara vettigt. Kanske inte men måste allt vara vettigt. Jag fick som jag ville men innan jag började ville min klassföreståndare och språklärare se vem jag var och prata med mig och min mor.
Mamma jobbade på den gymnasieskolan där jag skulle gå. Ungefär ett år innan jag började tjatade hon på skolchefen om att jag behövde hjälp och stöd. Jag fick hjälp och mycket dessutom.
Veckan innan jag började på gymnasiet fick alla lärare som skulle ha mig gå en snabbutbildning om dyslexi av kunnig personal. Jag fick gå till en speciallärare och träna. I början av ettan på gymnasiet hade jag en personlig assistent. Det låter häftigare än vad det var, den personliga assistenten var en lärare som inte hade tillräckligt med undervisningstimmar.

Att börja på gymnasiet var som att vända en hand. Jag var i paradiset. Tyvärr var det bara tre år av lycka. Jag älskade att gå på gymnasiet för alla var snälla och jag fick vara ifred. Jag var näst bäst i klassen och jag fick göra saker jag var bra på. Visst var jag fortsatt en udda individ men på ett positivt sätt för min kreativitet och envishet var inte någonting som ignorerades som jobbigt och i vägen utan utnyttjades. Efter tre år av lycka var paradiset slut. Jag grät när vi hade avslutning i kyrkan för att jag insåg att det var slut nu.

På hösten började jag på universitetet. Det var en upplevelse av att gå bakåt i tiden, tillbaka till grundskolan. Att gå på universitet/högskolan när man är dyslektiker kräver oerhört mycket envishet för du är ganska ensam. Den akademiska världen har sitt eget sätt att göra och se på saker. Få handikappade har fått delta i den världen och absolut inte på sina egna villkor. Det betyder inte att det inte finns funktionshindrade som exempelvis dyslektiker på högskolor och universitet runt om i Sverige. Det betyder att de som försöker måste veta vad de vill och vilka rättigheter de har eftersom långt ifrån alla inom den akademiska världen vet det. Vissa lärosäten gör allt de kan för att hjälpa och välkomna sina funktionshindrade studenter medan andra inte gör mer än vad som krävs. Låt mig ta ett exempel: vissa lärosäten har handikappansvarig som en heltidstjänst medan andra lärosäten har samma tjänst som en bisyssla för en studie- och yrkesvägledare. Jag gick på ett universitet där handikappansvarig var en bisyssla på ungefär 25 procent. Jag var så envis att jag lyckades få ihop ca hundra högskolepoäng.

Jag kan inte låta bli att tänka på filmen Livet är en Schlager som är skriven av Jonas Gardell. I den filmen finns det en scen där Monas, huvudkaraktären, bror pratar med David, en Cp-skadad man, som Mona är personlig assistent till. David frågar brodern ”Om du fick leva om ditt liv skulle du vara transa då?”. Brodern svarar ”Om du fick leva om ditt liv skulle du vara CP då?”. Efter en mycket kort betänketid svarar David ”.annars vore jag ju inte jag.” För mig är detta svar mycket tänkvärt. Jag kan vara arg och ledsen för att jag är dyslektiker. Jag kan gråta eller vara bitter för att jag har blivit illa behandlad men i slutänden kommer allt tillbaka till de enkla orden ”annars vore jag ju inte jag.” Jag är många gånger just arg och ledsen för att just jag skulle få alla de handikapp som jag har men samtidigt är jag stolt. Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske finns en tanke med att just jag skulle få de handikappen jag har. Kanske finns det en mening med att just jag skulle ha dyslexi. Jag vågar säga att jag har dyslexi och jag vågar sträcka stolt på mig. Jag har saker som jag är dålig på men jag har också saker som jag är bra på. För mig är det viktigt att människor får se att jag kan saker precis som de. Om jag skulle ge dig ett tips är det sträck på dig och var stolt för att du är du, för vem skulle du vara annars. Du kan saker precis som jag. Vi kanske inte kan samma saker men det är ju bara bra eftersom vi då kan hjälpa varandra. Tänk efter vad är du bra på?

Tyck inte synd om mig för att jag är funktionshindrad. Tyck synd om alla de som inte kan eller vill behandla mig rätt för att de inte förstår bättre.

Tillbaka

Logga in
Användarnamn	Lösenord

Kom ihåg mig