– Men det är inte så enkelt som i pjäsen, berättar Henrik , jag har valt att skildra fysiskt våld då det psykiska våldet är svårt att se. Jag var själv mest utsatt för psykiskt våld.

Att Henrik hade ett helvete i grundskolan borde kanske få honom att undvika skolmiljön totalt! Men inte mindre än 321 gånger har han spelat sin monolog ”Henrik – en tönt” i skolor i Sverige.

– Men jag tycker inte att skolmiljön är härlig och rolig, säger Henrik. Det påminner mig mycket om min egen skolgång, skolmiljön ser ju likadan ut idag som då! Skolmiljön tycker jag är deprimerande men skolan är ju också inspirerande. Det rör sig och det finns mycket kraft!

Kan man som utomstående känna stämningen i de skolor man besöker?

– Jag går ju oftast direkt till aulan men så fort gruppen kommer in i rummet känner man av stämningen. Man känner om det är en trygg eller dysfunktionell grupp.

Att han döpt sin monolog till ”Henrik- en tönt” beror på att det var det han kallades för i skolan. Han hade inte trott att den skulle bli en sådan succé eller att behovet av en sådan pjäs var så stort. Idag har han spelat den i nio år men hade tänkt lägga ner den för länge sedan. När det visade sig att intresset var så stort så kunde han bara inte säga nej.

– Många skådisar säger sig vilja förändra världen och vi säger att vi bryr oss om samhället. Här fick jag chansen att spela en pjäs som folk vill se och där det ”händer” något i rummet under föreställningen. Man kan ju stämpla eller ta en roll i en såpa för att tjäna pengar men här har jag ju något som folk vill se!

Man kan ju inte låta bli att fråga Henrik var de vuxna i skolan fanns när han under nio år blev mobbad. Hans svar är väldigt förlåtande och förstående, vilket får mig att förstå att han på något sätt lämnar den tiden bakom sig.

- Det var en väldigt turbulent tid i skolan, de vuxna såg inte och förstod inte vad som hände. Det fanns färre verktyg för att arbeta mot mobbning, inte lika mycket forskning inom området, säger Henrik, de gjorde inget helt enkelt!

Att spela en självutlämnande pjäs, som Henrik gör, måste ändå vara jobbigt. Men hans egen känsla när han spelar pjäsen har förändrats med tiden.

– Förr blev jag mer drabbad av ”den lille Henrik” och de som behandlade honom illa. Idag, som vuxen, är jag mer kritisk mot lärare och skolväsendet.

Hur har då de grymma nio åren påverkat Henrik?

– Första tiden efter högstadiet var jag väldigt revanchsugen och när jag gjorde saker som syntes i media njöt jag. Numera känner jag att jag lämnat det bakom mig men jag utmanar och är dragen till det som gör ont och jag vänder på stenar. Självbilden var svår att bygga upp!

Att vara förälder till ett barn som utsätts för mobbning är fruktansvärt. Henriks föräldrar försökte olika ageranden –vissa fruktlösa.

- Att gå till skolan och prata om problemet eller att ta kontakt med mobbarnas föräldrar - det var fruktlöst, berättar Henrik. Men mina föräldrar gav mig en definition på det som hände – ” du blir utsatt för mobbning” - det var inte mitt fel! Jag hade ett fantastiskt hem. Det lyste i fönstren när jag kom hem från skolan och jag blir fortfarande varm i kroppen när jag tänker på det.

Ann-Sofi Andersson, lärare och mentor klass 7, berättar om föreställningen "Henrik -en tönt":

- Den var otroligt gripande ! En fruktansvärd historia som gick rakt in i själen. Ingen i klassen gick därifrån oberörd och en elev sa " Jag vill aldrig mer se något sånt här igen". Men samtidigt skrattade vi mycket och det var en salig blandning av känslor.

Vill du veta mer om Henrik Ståhl? Besök hans hemsida!

Tillbaka

Logga in
Användarnamn	Lösenord

Kom ihåg mig