Jag vill bara säga att du är en enastående förälder som orkar kämpa mot skolan. Jag och min fru har ett liknande problem, men styvsonen har en muskelsjukdom som gör att han sitter i permobil. Och det är nästan samma problem som för er, det finns inte resurser för honom som vi anser att han behöver. Han behöver en Personlig assistent med det får han inte så länge som skolan anser att dom kan tillgodose hans behov under en skoldag, vilket dom inte kan. Har bråkat med skolan i 1 1/2 år nu. Och inte har vi kommit till någon lösning än.

Ja, det är ju oftast inte mycket man kräver, bara rätten för ens barn att klara skolsituationen. Håller tummarna för att det löser sig för eran son med, här är det stiltje! Skolläkaren har till och med skickat in en skrivelse till elevstödsenheten, för en månad sen, där hon frågasätter vad dom håller på med...men jag har inte hört ett spår efter det.

Nu har jag läst alla inlägg.Oj vad jag känner igen mig.Min dotter har ett rörelsehinder med koncentrationssvårigheter,perceptionsproblem.Jag tror att jag har det lite lättare än många av er här,bara för att dotterns diagnos är äldre och betydligt mindre kontroversiell.Men jag blir så arg över just detta bollande mellan alla instanser.Dotterns betyg är inte vackert,men skolan har en tradition att inte dela ut terminsbetyg.VA??!!Underlaget är inte ihopsamlat ens.
Jag tror tyvärr inte att det blir bättre förrän vi föräldrar kan stämma skolorna,komuner.För de bryter lagen med politikers och tjänstermäns goda minne.Hur kan de sova om nätterna??
Ge inte upp!Alternativet är ännu värre.Lycka till allihop som strider för era barn.

Fick för ca. 1 månad sedan veta att min dotter får en plats till hösten på resursskolan. 2½ år för sent, hoppas att hon nu kan ta igen stora delar av det som är missat....

Om det inte räcker så kan hon få sommar skola efter år 9 + kunna läsa upp ämnen på distans, men nu det sista året så får dom jobba hårt med att få tillbaka motivationen. Hoppas allt kommer att bli bättre nu

Kan ju säga att det var med spänd förväntan som jag igår gick på föräldramöte på resursskolan som min dotter köat till i snart 2 år... vad jag ville mötas av var, tydlighet, klara riktlinjer en klar struktur med bra pedagogik som kan bemöta dessa unga i skolan åtsidosatta elever.

Det var vad jag hade hoppats... vad jag hörde var allt annat än det, kollektivt tyckande om deras metoder var okej... t.ex.,
Är det okej att vi tar ut den som stör på lektionen i korridoren? Känns det okej för er föräldrar att vi vid måltiden om dom sprätter mat på varandra plockar ut den som inte lyssnar vid tillsägelse... så den får äta med en vuxen ensam i ett annat rum.. Hur tycker ni att vi ska hantera konflikter, kränkningar etc... är det okej att vi skickar hem eleven vid sådana tillfällen, eller ringer efter er föräldrar så ni får komma och hämta era barn...

Ju mer jag lyssnade på detta svammel dessto mer förskräckt blev jag
FÖR TUSAN!!! Våra ungar är ju inte på den skolan för att dom har mjäll!
Många är där för att dom straffat ut sig från den vanliga skolan... via skolk, mobbning, utåtagerande beteende, matsprättande, skrik och gap och annat...

Vi föräldrar är garanterat de föräldrar som har tillbringat mest tid på våra barns skolor av alla föräldrar... inringda till akutmöten till höger och vänster utredningar samtal med rektor samtal med skolläkare mentorer etc etc...

Det minsta jag begär av denna reursskola är att dom har klara och tydliga regler vad som gäller, och att det inte är vi föräldrar som ska sätta upp dom reglerna det enda vi ska behöva skriva på är ett papper som säger

Ja, jag medger att vuxen personal om/när situationen kräver har full tillåtelse att ta i mitt barn och handgripligt lyfta det ur situation där de annars riskerar att skada sig själv eller annan person!

Jag satt hela mötet stum och tänkte att är det detta jag bönat och bett om tjatat mig till... en kommunal resursskola den enda i kommunen som i sin iver att vara bärande ekonomiskt nu fyller ut grupperna utan att öka på personalgruppen, det var en bitter smak i munnen när jag gick hem... jag hoppas att det går vägen att min dotter överlever detta dårhus utan tydlighet... att hon når sina mål med bibehållen motivation att komma vidare.

Fortsättning följer...